Summering av 126 mil på sadeln

Jajamän, nu är det dags att bli lite nostalgiska och titta in i backspegeln över de senaste två veckornas cyklande. Vilka misstag har vi gjort? Vad har vi lärt oss? Vad har varit bra och vad har varit dåligt? Alla dessa frågor tänkte vi försöka besvara i ett summerande inlägg där vi ska dela med oss av våra erfarenheter från två veckor på cykelsadeln.

Smärta

En ganska vanlig fråga vi har fått i efterhand är om man inte får ont i rumpan av att cykla så länge. Visst fan får man det! Eller ja, rumpan är egentligen fel ord, för ont i rumpan har vi egentligen inte haft. Det är snarare mellangården vi har haft ont i, då nästan hela kroppsvikten vilar på den punkten samtidigt som hela kroppen gungar lite fram och tillbaka i takt med trampningarna. Då är det ganska självklart att man får ont! Den smärtan vänjer man sig dock vid ganska fort, eller så tänker man bara inte på den. Vi har båda cyklat med vadderade cykelbyxor som alldeles säkert har lindrat den här smärtan en del. Men ja, det har gjort ont.

Den värsta smärtan har dock inte varit i mellangården, det har varit låren som har tagit den största smällen. Åtminstone i början, efter vilodagen i Sundsvall var det som att de läkte ihop eller något. De kanske bara vande sig vid smärtan och sket i att signalera smärta till hjärnan. Hur som haver, fram tills dess gjorde de ont konstant. Hela tiden. Man kunde inte ligga och sova på sidan utan att känna av trycket och smärtan mot ena låret.

Kroppen tål dock mer än man tror, jag är själv förvånad över hur mycket stryk den tål utan att ge upp. Vi fortsatte att mala på trots smärtorna i mellangården och låren, och till slut försvinner smärtan. Försvinner är kanske fel ord, men den dämpas i alla fall. Dock är jag lite osäker på om det faktiskt gör mindre ont eller om man helt enkelt har vant sig.

På det stora hela så skulle jag inte säga att smärta i varken mellangården eller låren har varit ett stort problem. Man lär sig att hantera den och till slut försvinner den, eller dämpas. Skavsår har vi varit helt förskonade ifrån, tack och lov. Det hade varit betydligt värre än lite ont i mellangården.

Utrustning

På vår episka cykelresa har vi haft med oss och dagligen använt en hel massa utrustning. Alltifrån cyklar och pakethållare till tält, tvättlina och sporks. Utrustning som vi inte hade innan, utrustning som vi alltså har fått köpa. Till och med cyklar har vi köpt inför den här resan. Vissa saker visste vi inte ens om att vi behövde. Därför har vi lagt ner en del tid på att researcha vilken utrustning man normalt har med sig på sådana här äventyr och kanske till och med samlat på oss lite kunskap om vad som är bra och vad som är dåligt.

Vi kan börja med att säga att ingen utrustning har svikit oss på vägen. Vi har inte råkat ut för några mekaniska fel på cyklarna (som inte var orsakade av oss själva eller olycka), och ingenting annat har gått sönder heller. Inte ens en punktering har vi haft. Helt otroligt. Vi måste ha valt bra grejer alltså?

Tältet

Tältet vi har använt är ett tält som är avsett för tre personer: ett Marmot Limelight 3P. Hur det är tänkt att man ska rymmas tre personer i det är dock ett mysterium. Vi har tyckt att det har varit trångt nog för mig och Eric. De första en eller två nätterna sov vi dessutom med alla väskor inuti tältet. Det blev väldigt trångt, och vi kunde inte riktigt ligga raklånga och sova. Därefter hade vi istället väskorna utanför själva tältet, men under tak (under absiden). Då passade vi även på att snurra ihop cykelväskorna i regnskydden, bara utifall att det skulle regna riktigt ordentligt. Det fungerade bra, och väskorna klarade sig från väta alla nätter. Det var dock inte så många nätter som det faktiskt regnade, så det kanske egentligen inte bevisar någonting.

I övrigt har vi tyckt att tältet har fungerat okej. Med vetskapen att det är ett tält i budgetklasserna så har vi tyckt att det har varit förhållandevis snabbt att sätta upp och ta ned. Vikten eller storleken när det har varit ihoppackat har inte varit ett problem, utan det har fungerat bra att ha tältet tvärs över de bakre cykelväskorna. En större absid hade dock varit trevligt, och det hade dessutom varit trevligt om även absiden hade "golv" för att ännu bättre skydda mot väta.

Cyklarna

Cyklarna vi har cyklat på är två identiska cyklar med det komplicerade namnet Specialized Sirrus Disc Elite. Det är en racehybrid utrustad med 18 växlar (2*9), skivbromsar, rakt styre och punkteringssäkra däck. Det vi har köpt till och monterat är i princip pakethållare (fram+bak), plinga, stänkskärmar, flaskhållare och SPD-pedaler. En stor anledning till att vi valde just den här cykeln är att den har fästen för lowrider (främre pakethållare) på framgaffeln. Om man inte har det så kan man inte fästa lowridern med skruvar, utan istället måste man förlita sig på någon typ av buntbandsliknande lösning. Inte stabilt.

I början var jag inne på att vi skulle köpa betydligt enklare cyklar. Stora och stabila med stålram och utan växlar. Oj så glad jag är att vi inte gjorde det. I uppförsbackarna är man glad för alla växlar man har, och trots att vi har cyklat på absolut lättaste växeln så har det funnits stunder där vi har önskat att det funnits fler växlar. Mitt råd är alltså att man ska ha så många växlar som möjligt. De kommer till användning.

Cyklarna har hur som helst gått helt problemfritt, och vi har inte ett enda ont ord att säga om dem. Växlarna har fungerat bra, bromsarna likaså. Inte en enda punktering har vi råkat ut för på hela resan, så däcken har verkligen varit punkteringssäkra. Det enda som har hänt var att kedjan hoppade en gång för Eric, men på sammanlagt 246 mil så kan det förmodligen anses vara okej.

Cyklarnas bromsar var jag lite skeptiska till när vi köpte dem, då det är hydrauliska skivbromsar. Vad händer om man råkar ut för oljeläckage mitt ute i ingenstans? Nu i efterhand så ångrar jag dock inte en sekund att vi valde en cykel med skivbromsar. Med 25-30kg packning på cykeln vill man ha det, det är så värt det. Det är så mycket bättre än vanliga fälgbromsar, tro mig.

Apropå flaskhållare förresten, vi hade två stycken monterade med två flaskor på 750ml. Det betyder att man kan max ha med sig 1,5 liter vatten. Det låter kanske mycket, men såhär i efterhand så har jag funderat på om man inte hade kunnat ha en till flaska vatten. Det är inte kul när det tar slut på en riktigt varm sommardag. Normalt har en cykelram dock bara två fästen, så jag är lite osäker på exakt hur man skulle få med sig en tredje flaska. Man får kanske strunta i det och bara se till att fylla på så ofta man kan.

Cykelväskor

Vi har haft tre typer av cykelväskor med oss på resan:

• Framväskor: Vaude Aqua Front
• Bakväskor: Vaude Karakorum
• Styrväskor: Vaude Road I

Som ni ser så är alla väskor av samma märke, Vaude. Ett märke vi verkligen kan rekommendera efter vårt äventyr genom Sverige. I styrväskan har vi haft saker som man behöver ha lite mer lättåtkomligt, såsom mobiltelefon, plånbok, och energibars. Den är väldigt enkel att sätta fast och ta lös, och den har dessutom ett axelband som man kan sätta på för att enkelt kunna bära med sig den när man lämnar cykeln. Perfekt om man ska in och handla eller ta en kaffe (med kanelbulle såklart). Vi kan verkligen rekommendera att man har en styrväska om man ska cykelsemestra!

Alla väskor har genomtänkta och stabila fästanordningar som inte har strulat det minsta, varken på den mjukaste landsväg eller guppigaste grusväg. Bak- och framväskorna har exakt samma fästanordning med krokar som man hakar i och knäpper fast på pakethållarna. Dessutom har det följt med regnskydd som har varit fullkomligt ovärdeliga. Framväskorna är dock vattentäta i sig (som man kan ana av namnet), men på bak- och styrväskorna har vi använt regnskydd. Även fast vi har cyklat en hel dag i regn så har ingenting i väskorna blivit blött, inte en enda pinal. Helt fenomenalt!

En enda liten invändning är att regnskyddet på bakväskorna inte har varit helt lätt att sätta på alla gånger. Ett lite större regnskydd hade inte skadat, men å andra sidan så har det fungerat när det väl sitter på plats.

Liggunderlag och sovsäckar

Sovsäckarna vi har sovit i heter The North Face Aleutian 1S. De är avsedda för sommaranvändning och tar inte mycket plats ihoppackade. Inget ont att säga om dem heller, de har utan problem fyllt sitt syfte under hela resan. Inte alls omöjliga att få ner i förvaringspåsarna trots att de är så små.

Liggunderlagen är av märket Everest (Stadiums egna märke), de är 3cm tjocka och självuppblåsbara. Inget hotell Hilton direkt, men för sommarbruk har de fungerat bra. Även om dessa var väldigt billiga så har vi upplevt dem som vida överlägsna den gamla typen av liggunderlag som är av mer skumgummityp, både vad gäller komfort och utrymme.

Portabelt kök

En sak som vi debatterade över och diskuterade fram och tillbaka ända tills sista dagen var huruvida vi behöver ha ett portabelt kök med oss eller inte. Slutligen föll svaret på "ja", vi behöver ett. Efter lite researchande och diskussion med personalen på Addnature så föll valet på ett Optimus Crux Weekend HE. Det är ett paket som innehåller en gasdriven brännare, ett kokkärl på 0,95 liter och en stekpanna. Totalvikten (utan gasbehållare) ligger på 275g, och hela paketet tar dessutom väldigt liten plats.

Inte heller det här gasköket har vi något ont att säga om. Sanningen är den att vi båda är väldigt imponerade av det. Koktiden på nästan en liter vatten är helt ofattbart kort, och dessutom så väger det lite och tar liten plats. Dock så är det känsligt för vind i och med att brännaren är så "öppen", så om man är på lite blåsigare platser så rekommenderar vi starkt att man har någon typ av vindskydd med sig.

Övrigt

Lite andra saker som vi har haft med oss är följande:

• Sea to Summit Tvättlina
  En smart tvättlina som har visat sig vara mycket bra att ha till hands för att hänga upp handdukar, träningskläder och annat som behöver torka. Tar nästan ingen plats. Vi hade en tvättlina från Biltema innan, men den tog jättemycket plats jämfört med den här och var dessutom helt onödigt lång. Rekommenderas!
• JO Sport Wildo Camp-A-Box
  En låda som innehåller en spork, 2st kåsor i olika storlekar, matlåda och skärbräda. Den här har vi använt varje dag och innehåller allt du behöver i köksväg. Sporken är ovärdelig!
• PackTowl Original M
  En liten, liten resehandduk som tar väldigt liten plats och är väldigt liten. Visade sig vara ett felköp, den är alldeles för liten och vi tyckte att den var nästintill värdelös. Vi använde riktiga handdukar istället. Kan hända att den är mer användbar i större utförande.
• Therm-a-Rest Ultralite Pillow Case
  Ett ganska litet och tunt örngott som man kan fylla med kläder. En kudde tar väldigt mycket plats i packningen, så det var helt out of the picture att ta med sig det. Varje kväll stoppade jag in en fleecetröja i den, vilket faktiskt har fungerat över förväntan. Från början tänkte jag köpta en uppblåsbar kudde, men de var helt ofattbart dyra så lotten föll på denna istället. Kan rekommenderas!
• Solskyddsfaktor
  Ovärdeligt. Vi kan inte understryka nog hur viktigt det här är. Vi var slarviga med det i början och brände oss en del, och det är inte kul att cykla i strålande sol när man redan har bränt sig.
• Assos Skin Repair Gel
  Det här blev nog lite av ett felköp egentligen, det var egentligen byxfettet vi var ute efter. Den här har dock fungerat riktigt bra, och vi har smort in oss minst en gång om dagen i ljumskregionerna. Rekommenderas starkt! Får man skavsår så är det ju försent. Vad gör man då liksom?
• Pearl Izumi X-Road Fuel
  Cykelskor med SPD-fästen, men som även fungerar bra att gå omkring i utan att det blir alltför obekvämt. Inga problem här heller, sköna både att cykla i och att gå runt i! Rekommenderas.

Resans...

Resans mörkaste stund: Örnsköldsvik. Ena cykeln var inlämnad på reparation, det regnade ute. Klockan började närma sig 12 på dagen och vi hade hittills cyklat en mil. En ynka mil. Om cykeln ens skulle hinna bli lagad samma dag så var vi skeptiska till om vi skulle hinna fram innan campingen stängde. Vi funderade allvarligt på att ta bussen till Nordmaling istället för att cykla... Oj, vilken förlust det hade varit. Som tur är gjorde vi inte det. Det slutade att regna och cykeln blev klar tidigare än vi hade trott.

Resans bästa stund: Efter att första regnet hade kommit så stannade vi för att dricka lite vatten och kanske ta en värmande kopp kaffe. Då hörde vi en röst bakom oss, det var en kvinna som var jättetrevlig mot oss. Hon bjöd oss på varsin varm kopp kaffe, och vi fick värma oss inomhus. Hon bokade även en stuga åt oss inte så långt därifrån.

Resans största misstag: Att Viktor inte monterade den bakre stänkskärmen. Allt. Blev. Sandigt.

Resans trevligaste etapp: Det är med stor sannorlikhet Bygdsiljum - Byske. Bra vägar, bra väder och lite trafik gjorde att den här dagen gick av bara farten.

Resans värsta etapp: När första regnet kom, mellan Övertänger och Alfta. Det spöregnade och vi var dåligt förberedda, vilket betydde att vi blev totalt genomblöta. Alla kläder vi hade på oss var dyngsura. Allt. Kallt var det dessutom, vi tappade känseln i både fingrar och tår. Dagen fick dock ett bra slut till slut!

Resans bästa camping: Vi har passerat många fina campingar på vägen, så att välja ut bara en är inte helt lätt. En bra camping har trevlig personal, fina duschar och servicehus, ett lugnt område och gärna en butik och en restaurang. Första campingen vi var på, i Enköping, kvalar in på alla dem. Den hade dessutom bastu!

Resans dyraste mat: På en gård strax söder om Falun så åt vi varsin smörgås, varsin kaffe och varsin bit gofika. Totalsumma: 255kr. Galet!

Resans mesta mat: Dollyburgaren på Westmans i Bygdsiljum. Det är inte ofta jag viker ner mig inför ett mål mat, men här mötte jag verkligen min överman.

Resans bästa mat: Här får jag nog lov att säga den hemlagade maten som vi åt i hos Erics moster i Piteå. Sinnessjukt gott!

Resans tråkigaste mat: Hamburgertallriken på Byske camping. Fantasilös. Tråkig. Grå. Det verkar inte som om hamburgarrevolutionen som sker på andra platser i Sverige har kommit dit än?

Resans största surprise: Eric har vid flertalet gånger yttrat "jag badar aldrig i Sverige". Well, nu har han det. Två gånger. Whaddayaknow?

Resans största skräck: Journalisten som intervjuade oss för Avesta Tidning hade själv varit på många cykelsemestrar, och kunde till vår stora fasa berätta om något som kallades för "den tredje pungkulan" som vissa manliga cyklister råkade ut för. Vi visste inte vad vi skulle tro, men vi slapp i alla fall denna tredje pungkula. Tack och lov för det!

Statistik

Längd: 1263.4km
Tid effektiv cykling: 61h 10min 36s
Medelhastighet: 20.65km/h

För Eric blev det ungefär 6 mil kortare (120 mil). Målet på en medelhastighet av 20km/h nåddes med ganska god marginal ändå, närmare 21 än 20. Det är vi mycket nöjda med. Ett annat mål som vi har haft på vägen är att vi inte ska skräpa ned något, inte ens en glasspinne ska vi tappa på vägen. Det har vi också lyckats med!

Längs hela vägen har Viktor cyklat med sin GPS-klocka, en lite äldre Garmin. Det verkar som att den har lite för begränsat lagringsutrymme, för när vi synkade över all data till datorn så verkar det som att klockan bara har kvar GPS-koordinater från Ångermanälven och norrut. Lite tråkigt, hade varit kul att se hela resvägen på en karta, exakt som vi har cyklat. Nåväl, såhär cyklade vi norr om Ångermanälven:

Det var allt för den här gången. Det kommer att komma minst ett till uppföljningsinlägg till där vi redogör exakt hur mycket den här semestern egentligen har kostat. Nu ska vi njuta ett tag av att vara lediga. Hej hopp!

Etapp 15: Piteå - Antnäs/Råneå

Jag tror inte att någon av oss riktigt har förstått att vi är framme. Det är helt sjukt. Varje dag i två veckor har vi cyklat mot det här målet. Varje dag har vi längtat tills den här dagen, och varje dag har vi önskat att vi var framme. Nu är vi framme, och det är så otroligt ofattbart skönt att vi knappt kan få ned det i ord.

Det är faktiskt en grej som vi har funderat på under resans gång, "måste man lida för att kunna njuta ordentligt?". Det verkar nästan vara så. Det kanske låter lite grymt, men det är i princip det vi har gjort varje dag i två veckor. Lidit alltså. Inte hela dagarna förstås, och vissa dagar har vi lidit betydligt mer än andra. Efter två veckor utan smör på brödet så känns det lite lyxigt att helt plötsligt ha det. Efter två veckor i sovsäck är det lite lyxigt att sova i en säng med sängkläder. Jag tror att man kanske lär sig att uppskatta vissa saker mera, saker som man annars väldigt enkelt tar för givet.

Men nåväl, den här bloggen handlar inte om knepiga filosofiska funderingar. Det får man läsa om någon annanstans. Den här bloggen handlar om cykling. Efter en mycket skön eftermiddag och kväll hos Erics moster i Piteå så somnade vi till slut i riktiga sängkläder för första gången sen vi lämnade Stockholm. Underbart. Vi unnade oss lite sovmorgon imorse, och strax efter kl 07 var vi uppe och vakna igen. Dagen började med en riktig brakfrukost i värsta hotellanda. Kort därpå bytte vi om, satte väskorna på cyklarna och cyklade iväg mot centrala Piteå. Strax innan 9-tiden på en söndagmorgon var det som att cykla genom en spökstad. Inte en själ på gatorna och torget. Helt tyst. Läskigt!

Dagens etapp var egentligen uppskattad till 6,5 mil till Antnäs, och 13 mil till Råneå. Det har blivit lite kortare tack vare att vi har valt smartare rutter, så de faktiska sträckorna blev 5 mil till Antnäs och 11 till Råneå. Skönt att spara in så mycket faktiskt.

Första biten ut från Piteå cyklade vi faktiskt längs E4an ända till Rosvik. Innan dess hade vi inte cyklat en enda meter längs E4an, men tack vare en bred vägren och lite trafik så gick det faktiskt över förväntan. Efter det var det raka spåret till Antnäs, och på de första 5 milen gjorde vi bara ett enda riktigt stopp. Medvind är en förklaring, drivna av stark hemlängtan är en annan. Det gick dessutom på rekordfart: 23,7km/h.

Inne i Antnäs fikade vi hos Erics farföräldrar. Detta var slutstationen för Eric. Han var framme. Han hade segrat. Själv var jag inte riktigt klar, utan jag skulle vidare till Råneå.

Efter fikat fortsatte jag de sista milen på egen hand. Först längs en parallellväg till E4an, och sedan på småvägar mellan Luleå och Råneå. På den vägen gjorde jag två lite större stopp. Det första var inne i Luleå, drygt 2 mil från Antnäs. Där hade jag tänkt ta en bild på Facebookhallarna som jag passerade på vägen, men snopet nog kom det ut en tjej som sa att man inte fick ta bilder. Tråkigt!

Andra stoppet kom när det var ungefär 2 mil kvar, i Börjelslandet strax efter att jag hade cyklat över Persön. Fram tills dess hade det gått bra att cykla själv, medvind och hemlängtan drev mina trötta ben. Därefter blev det dock tungt. Dålig väg och kraftig sidvind drog ner tempot en hel del, men jag fortsatte. När jag väl kom in i själva Råneå var det med ett stort leende på läpparna och en overklig känsla i bröstet. Helt ofattbart. Så skönt! De sista kilometrarna gick av bara farten, och strax var jag hemma. Gud. Så. Skönt!

Nu är vi alltså klara med vår episka cykelresa. Det går att cykla mellan Stockholm och Luleå. Det har vi bevisat! Vi vill tacka alla som har läst våran blogg, alla som har kommenterat både här på bloggen och alla andra medier, alla som har tryckt 'Gilla' på Facebook, alla som har tutat och vinkat på oss på vägen och alla som på andra sätt har stöttat oss! Vi har läst alla kommentarer och uppskattat varenda en. Det har hjälpt oerhört mycket. Vi kan inte understryka nog hur viktigt det var varit. Tack!

Inom de närmaste dagarna kommer det att komma ett eller flera summerande inlägg här på bloggen, så håll utkik!

Dagens etapp i siffror! (Antnäs/Råneå)

Längd: 49,7km / 115km
Tid effektiv cykling: 2h 5min / 4h 55min
Medelhastighet: 23,7km/h / 23,3km/h

Dagens...

Dagens ortnamn: Luleå! Behöver vi säga något?

Dagens vägskylt: You better watch out!

Destination: Norrfjärden

Imorse var det avfärd från Erics moster. Där har vi sovit bättre och ätit godare än vi har gjort på hela den långa resan hittills. Härligt!

Vi började med att cykla genom Piteå, som närmast liknade en spökstad såhär tidigt på en söndagsmorgon.

Därefter har vi faktiskt cyklat längs E4an hela vägen till Norrfjärden, och planen är att vi fortsätter med det till Rosvik. En bra vägren och lite trafik har gjort att det faktiskt har varit behagligare än vad man kan tro att cykla längs E4an. Vi har nog sparat en hel del tid på att ta den vägen.

Nu sitter vi på Statoil i Norrfjärden med varsin kaffe och kanelbulle. Strax avfärd norrut igen! På återseende.

Etapp 14: Byske - Piteå

Eftersom att dagens etapp mellan Byske och Piteå bara var 6 mil så beslöt vi att ta lite sovmorgon imorse. Strax före åtta var  vi uppe och gjorde oss kaffe och två Nutellamackor.

Nu så är det ju så att det här var sista gången vi spenderade natten på en camping. Det betyder att i Piteå, när vi sover hos Erics moster, så behöver vi inte hålla oss med egen frukost. Efter att vi hade tagit oss två mackor var och brett dem med Nutella så var det fortfarande massor kvar i burken. Vi bredde på ytterligare ett lager Nutella, ingen idé att snåla här inte! Nu hade vi nästintill centimetertjockt med Nutella på våra mackor. Living the dream (of a seven year-old)! När mackorna var uppätna tittade vi ner i Nutellaburken igen. Massor kvar. Viktor tog sin spork i högra handen, Nutellaburken i den vänstra och började äta. Next stop: Diabetesville!

När vi hade ätit upp allt och slängt det vi inte längre behövde så städade vi snabbt ur stugan och hoppade upp på cyklarna. Ingen tid att förlora! Vi kände dock direkt att det här skulle bli en slitig dag, trots att det bara var totalt 6 mil. Kraftig motvind från nordväst redan från första början. Vädret var dock bra i övrigt, strålande sol och knappt ett moln i sikte så långt ögat nådde. Nästan för varmt.

De första 3 milen var ganska händelselösa. Vi cyklade i motvind på en helt okej väg. Bra underlag, inte alltför kuperat och lite trafik. Strax kom vi fram till vad vi förmodar var en vägsnutt som ibland dubblerar som flygraka.

Ganska kort därefter så kom vi fram till en pyttepytteliten ort som hette Ålund. Den här pyttepyttelilla orten hade ett cafe längs vägen vi cyklade. Där slank vi in och tog varsin kaffe och... äppelmosmunk. De hade inga kanelbullar. :(

Efter ett tag kom det in två nyfikna gubbar och en nyfiken gumma som ville prata lite cykling. Vi snackade lite cykling med dem och kort därpå var vi tillbaka på vägen mot Piteå.

Där, på vägen mellan Ålund och Hemmingsmark, så hade vi vårat första möte med vilda djur. Det började med att vi såg två små prickar vid horisonten som vi först trodde var två andra cyklister. När vi kom närmare så insåg vi ganska fort att det inte var cyklister, utan någonting mycket, mycket värre. Vilda djur. När vi närmade oss ännu mera så kunde vi klart och tydligt se att det var två renar det handlade om, med horn och hela baletten. Hjärtat fastnade i halsgropen. Vad skulle vi ta oss till?

Ungefär 10-20 meter från renarna,

på säkert avstånd, stannade vi cyklarna. Nu började vad som kändes som en två evigheters lång staredown. De blängde argsint på oss. De stod stilla. Alldeles blickstilla. Vi blängde tillbaka, inte fullt lika argsint, utan mer rädda och med en nyans av desperation i blicken. Det var helt tyst. Det enda som hördes var vindens lek med löven i träden som låg utmed vägen. Eric stod redo, skakandes, med kniven i högra handen. De fortsatte blänga på oss, som om de utvärderade sina chanser att äta oss till lunch. Tänka sig, att det var såhär våra liv skulle sluta. Uppätna av renar blott 2 mil från Piteå. Det enda som fattades för att göra scenen komplett var soundtracket till 'Den onde, den gode och den fule'.

Eric fäktade nervöst med kniven i luften, som om det var spindelväv i luften som han försökte hugga ner. Till slut skrek han: "Kom igen då, era fula fanskap!". Det var ingen vanligt skrik. Det var fullt av desperation i rösten, och dessutom med en nästan målbrottslik skärning. Vilket genidrag det visade sig vara! Snabbare än du hinner säga "cykelsemester" lade renarna benen på ryggen, bägge åt varsitt håll in i skogen. Vilken lättnad! Vi hade överlevt denna närkontakt med vildmarken. Vi tittade upp mot varandra, jag och Eric. Våra blickar möttes. Vi nickade, och sedan fortsatte vi att cykla utan att växla ett ord. Vi visste vilken tur vi hade haft.

Efter detta var det som en dans på rosor in till Piteå stad. Snart nådde vi Blåsmark, och då svängde vi höger, österut, och fick äntligen känna vinden i ryggen. Det var gode skönt efter den episka staredownen vi just hade överlevt.

Inne i Piteå hade vi tänkt fika hos en gammal kollega. Sagt och gjort, vi letade oss fram till deras hus och där bjöd de på kaffe och... Ja just det, kanelbullar. Verkligen smarrigt! Det var de första kanelbullarna på tre dagar. Kittlade dödsskönt i kistan!

Efter det trevliga sällskapet och kanelbullarna cyklade vi vidare mot Erics moster. Där har vi sedan spenderat större delen av sena eftermiddagen och kvällen, vilket har varit helt underbart. Duschat i en riktig dusch, suttit i en riktig soffa, ätit hemlagad mat på altanen i solen och till och med åkt bil. Nu börjar vi verkligen känna smaken av seger, om vi inte redan har gjort det.

Dagens etapp i siffror!

Längd: 62,4km

Tid effektiv cykling: 3h 8min

Medelhastighet: 19,9km/h

Dagens...

Dagens nära döden-upplevelse: Renarna. No competition

Dagens lyx: Suttit i en riktig soffa, ätit hemlagad mat och åkt bil!

Dagens milstolpe: Dessa skyltar! Trodde aldrig att man kunde bli så glad av dem

Etapp 13: Bygdsiljum - Byske

Jag tror inte att någon, någonsin, har blivit så glad för att komma till Byske som vi blev när vi tidigare idag rullade in med cyklarna här. Dagen idag har förvisso gått riktigt bra, tredje dagen i rad som det går såhär bra. Men ändå, det är så otroligt skönt att komma fram. För det första är det en enorm lättnad. Man kan liksom slappna av på ett sätt som man inte kan medan man fortfarande är på väg. För det andra är det en känsla av seger som infinner sig i kroppen. Man är framme. Man kan pusta ut. Vi klarade det. En känsla vi har känt i slutet av varje etapp under hela cykelresan. Lätt en av de bättre stunderna varje dag!

Idag har det verkligen varit perfekta förhållanden för långcykling. Mulet, men inget regn och inte för kallt. Bra underlag, inte den där grovhuggna asfalten som vi tidigare har klagat på. Lite trafik. Medvind. Inga monsterbackar. Idag kan vi verkligen inte klaga på någonting. Om det är något fel på den här dagen så måste det vara att vi inte har ätit en enda kanelbulle idag. It's a crazy world we live in!

Enligt gårdagens väderleksrapport så skulle det börja regna lite lätt vid 13-tiden idag. Vi litar ju inte längre på väderleksrapporterna, men när vi klev ur tältet imorse så såg molnen allt lite ostadiga ut och regn verkade inte alltför osannolikt. Sortin från Bygdsiljums camping blev därför något tidigare än brukligt, och redan strax efter 08 var vi på väg norrut.

Vi gjorde två korta stopp mellan Bygdsiljum och Skellefteå. Inne i Skellefteå blev det ett lite längre stopp på Max, och sedan trampade vi vidare norrut längs gamla Kågevägen. Fortfarande hade det inte fallit en droppe regn på våra hjässor, trots att klockan nu var strax efter 13. Men ännu var vi inte framme, så faran var ännu inte över.

Vägen norrut från Skellefteå bjöd på fler utmaningar än vi hittills hade fått under dagen. Den började med en ganska lång stigning ut från själva Skellefteå, men den var ändå ingenting mot vad vi har mött förut. Den var ganska snabbt besegrad.

Planen sen var att vi, på Google Maps och lokalcelebriteten Brittans inrådan, skulle försöka följa småvägar längs med E4an hela vägen till Byske. Vi stannade fler än en gång och kollade kartan så att vi inte skulle hamna fel. Och det gjorde vi inte heller. Mycket riktigt så tog oss småvägarna hela vägen in till Byske. Fantastiskt!

Väl inne i Byske så tänkte vi leta reda på ett café eller liknande där man kunde få sig en kopp kaffe och en kanelbulle kanske. Det var lite lättare sagt än gjort. Till slut hittade vi något som såg ut att vara någon slags minimart. Vi parkerade cyklarna och gick in. Jackpot! Kaffe! Inga kanelbullar dock. Men, man kan ju inte få allt. Som kanelbullesubstitut valde vi varsin glass, och gick ut och satte oss på en bänk längs huvudgatan i Byske.

Vi hade ingen direkt brådska till campingen, men det fanns allt några hotfulla moln på himlen och vi hade ingen direkt önskan att bli blöta. Efter att vi lyckats få i oss kaffet och glassarna så trampade vi vidare mot campingen. Olikt strapatserna dagen innan, i Bygdsiljum, så var det här en barnlek att hitta campingen. Femstjärnig, dessutom. Det ni! Fint skareva!

När vi kommit fram till stugan så plockade vi in väskorna och låste fast cyklarna. Sen gick vi i vanlig ordning och tog en dusch. Strax därpå började vi känna oss hungriga och letade upp campingens restaurang. Viktor fick revansch efter att ha blivit pinsamt besegrad av Dollyburgaren, och 2x90g slank ner utan några som helst problem. Notera att våra tre senaste måltider har varit... Just det. Hamburgare. Pattern, anyone?

Efter maten hade vi tråkigt. Vi gick och spelade minigolf, och Eric vann med fyra slag. Då fick han lägligt nog revansch för bowlingen där Viktor vann solklart (efter vissa fuskanklagelser). Även trots att Eric vann så var det återigen Viktor som anklagades för fusk. Hur detta hänger ihop vet bara Eric.

Nu är vi tillbaka i stugan med varsin läsk, varsin godisbit och författar det här blogginlägget. En liten notering vi har gjort på alla campingar vi har varit på (vi har ju ändå hunnit med ett par styckna), är att vi verkar vara de enda i hela Sverige som är i vår ålder och hänger på campingar. Alla andra kan man dela in i tre ålderskategorier: pensionärer, barn och vuxna i åldrarna 30-50. Vi känner oss utstötta.

En annan grej vi har noterat är mängden skyltar längs vägen som det står "Loppis" på. Den har nämligen avtagit markant de senaste etapperna, med en solklar topp i Dalarna. Vi skämtar inte när vi säger att det var säkert två skyltar varje kilometer. Om vi hade fått en krona för varje loppisskylt vi har passerat så hade vi säkert, nej garanterat, haft råd med en fin Mazda från sent 80-tal. Sjukt ju! Betyder det att folk i Dalarna samlar på sig mer skräp än folk i övriga landet, eller hur ska man tolka det?

Nu är det bara två etapper kvar innan målgång. Imorgon ska vi övernatta hos Erics moster i Piteå (6 mil, kort etapp) och på söndag kommer vi hem. Nu är det lite lurigt på söndag, för Eric ska till Antnäs och Viktor till Råneå. Till Antnäs är det 6,5 mil från Piteå, och till Råneå är det 13. Viktors magkänsla nu är att hemlängtan är för stark och att han kommer mata de 6,5 extra milen på egen hand på söndag. Men vi får se. Spöregnar det eller om det är vulkanutbrott eller någon annan naturkatastrof så kanske det blir måndag. Men bara kanske.

Dagens etapp i siffror!

Längd: 91,7km

Tid effektiv cykling: 4h 10min

Medelhastighet: 22km/h

Dagens...

Dagens combobreaker: Inga kanelbullar! All work and no buns makes Viktor and Eric sad boys.

Dagens surprise: Eric satte inte på sig tröjan ut och in imorse

Dagens ortnamn: Sjöbotten!

Dagens vinnarbild: 

Dagens milstolpe: Nu har vi cyklat över 100 mil! Det bådar gott om man vill ha feta lår

Destination: Skellefteå

Det har varit ont om destinationsinlägg på sistone, vi är medvetna om det. Vi har inte blivit lata, utan det finns två bra anledningar till detta. Den första är vädret. Vi är inte så pigga på att ta upp mobilen om det regnar. Den andra är att det faktiskt har varit rätt ont om tätorter att ta upp i ett blogginlägg. Tyvärr. Men, behold! Här kommer det första på länge.

Om cyklingen har gått bra de två senaste dagarna så är det inget mot för förmiddagen. Idag har cyklingen gått helt fenomenalt bra med fortsatt medvind, bra väg och bra underlag. De knappa 6 milen in till Skellefteå avverkades på strax under 2:30, vilket ger en genomsnittsfart på 23,7km/h. Sinnessjukt snabbt!

På vägen har vi hunnit göra två stopp, ett efter två mil och ett till efter dryga fyra. Mycket odramatiskt. Varsin bar och lite vatten, vila någon minut och sen upp på sadeln igen.

Väl framme i Skellefteå så gjorde vi det första Maxstoppet på hela resan. Verkligen på tiden!

Nu är det bara att kötta de återstående 3 milen till Byske och hoppas på att medvinden håller i sig. Klart slut!

Etapp 12: Umeå - Bygdsiljum

Det här är en konversation som utspelade sig mellan oss när vi precis hade börjat planera cykelsemestern:

- Viktor: Tror du att vi kommer att landa på under 10 000 per skalle för semestern? Jag tror det är möjligt. Kanske.

- Eric: Nja, men 15 000 borde gå. Tänk på att cykeln går på minst 6 000 och att vi ska äta och bo under resan också.

Hehe. Så unga och naiva. Vi har blåst förbi 15 000kr-gränsen för längesen. Med råge. Vi har inga exakta siffror för vad allt har kostat än så länge, men magkänslan säger oss att det är kring 30 000kr, om inte mer. Per skalle. Vi vet inte riktigt om vi ska skratta eller gråta. För 30 000kr kan man göra hur mycket kul som helst. Du får en fin SAAB 9-5 för 30 000. Du kommer säkert till Thailand och tillbaka, och har massor av pengar över. Vi har cyklat 130 mil i blod, svett och tårar. Hm. Makes you wonder.

Hur som helst, nog om det. Det här är ingen ekonomiblogg! Sånt får man läsa om på annat håll. Idag har vi cyklat norrut från Umeå till Bygdsiljum. Den ursprungliga planen var Burträsk, men av två anledningar så valde vi istället Bygdsiljum. Ett: om vi åker via Burträsk så kan vi inte ta den kortaste vägen till Skellefteå utan en omväg på ett antal kilometer. Två: det fanns inga lediga stugor i Burträsk. Burträsk, ostrikets metropol! Hur kan det komma sig att det var fullbokat där tro? Jo, just nu är det Burträsk marknad vilket tydligen är en folkmagnet utan dess like. Whaddayaknow.

Likt gårdagen så gjorde vi dagens första stopp redan efter 2-3km. Gårdagens avsteg från normen rättades till, och nu var vi åter på kanelbullespåret. Vi gillar bullar helt enkelt. På OK i Ersboda blev det alltså varsin kaffe och kanelbulle. Skönt med rutiner.

De första 2-3 milen norrut från Umeå gick som på räls. Medvind, superbra cykelväder och bra underlag gjorde att den här sträckan avverkades på rekordfart. Här gjorde vi dagens andra stopp, på ICA i Bodbyn. Som ni ser hade dem Angry Birds-läsk, ett givet köp. Efter noggranna överläggningar och hårda debatter kan vi sätta vår seal of approval på den.

Därefter blev det lite tyngre. Vinden vände en aning och underlaget blev sämre. Längs den här vägen träffade vi på solklara kandidater till det framtida TV-programmet "Sveriges slöaste vägarbetare". Vi hade cyklat flera kilometer på en väg där det var uppsatt vägarbetesskyltar utan att ha sett till en enda vägarbetare. Till slut skymtades två orangea prickar vid horisonten. Vi kisade litegrann, och visst fan, där stod två vägarbetare. När vi kom fram på samtalsavstånd så såg vi att de stod och tittade på något vid vägkanten. En av dem stod och petade med en pinne på en huggorm medan den andre tittade på. Vi växlade några korta ord, och sen trampade vi vidare. Vi kan bara gissa hur länge de hade stått och petat på huggormen, och om vi ska fortsätta spekulera så tror vi inte att arbetet återupptogs inom den närmsta tiden. Humor.

Dagens tredje stopp blev Brittans café i Åkullsjön, och precis när vi gick in för att ta en kaffe så började det regna. Typiskt. Vi litar inte längre på väderleksrapporterna, det skulle ju faktiskt inte regna idag! Nåväl, vi passade på att ta en till kaffe på Brittans café och väntade ut regnet. Som sällskap satt vi och pratade strunt med vad vi bara kan anta var småortscelebriteten Brittan själv. Kors i taket!

Till slut slutade det i alla fall att regna och vi hoppade upp på cyklarna igen. Nu var det bara någon enstaka mil kvar till Bygdsiljum! Väl framme i Bygdsiljum så började vi leta efter campingen, ett projekt som skulle visa sig vara långt svårare än vad vi hade trott. Vi hamnade på en grusväg som ledde till vad vi i efterhand förmodar är en vintercamping av något slag, då den låg alldeles bredvid en skidbacke. Vi gjorde ett lappkast med cyklarna och cyklade tillbaka samma väg vi hade kommit.

Nu letade vi lite bättre på internet och lyckades faktiskt hitta ett telefonnummer till campingen i Bygdsiljum. Vi ringde. Inget svar. Vad i självaste... Vi cyklade tillbaka in till centrala Bygdsiljum. Där, på en husvägg till vad som såg ut att vara en restaurang, stod det printat "Sommarcamping". Bingo! Vi gick in och frågade om det var dem som hade hand om campingen. Det var det inte. Men, frukta inte! Tanten i kassan frågade om jag hade rätt telefonnummer. Jag visade henne det numret jag hade ringt. Hon skakade på huvudet och gick in bakom kassan. Hon kom tillbaka med en lapp med ett annat telefonnummer på. Vilken tur!

Precis när vi kom ut därifrån ringde det på min telefon. Ett obekant nummer. Jag svarade. Det var en tjej som ringde från campingen! Halleluja! Äntligen har vi fått tag på dem! Det visade sig vara en väldigt liten camping utan någon egentlig reception, utan tjejen skulle komma dit och visa oss hur vi kom in i servicehuset och lite sådant. Vi fick anvisningar för hur vi skulle ta oss dit, och väntade i några minuter. Till slut dök en bil upp, och vi betalade för oss och fick en nyckel till servicehuset. Campingen här har dock inga stugor, så inatt är vi tillbaka i tältet. Förhoppningsvis för sista gången...

Nu är det bara tre etapper kvar innan vi är hemma! Byske - Piteå - Luleå. I Byske har vi redan bokat en tvåbäddsstuga, och i Piteå ska vi sova hos Erics moster. Sen, nästa natt, sover vi hemma. Home sweet home. Gissa om vi längtar!

Och jo, såhär ser en Dollyburgare ut på Westmans i Bygdsiljum:

Dagens etapp i siffror!

Längd: 71,1km

Tid effektiv cykling: 3h 11min

Medelhastighet: 22,3km/h

Dagens...

Dagens nostalgi: Tillbaka i tältet (fortfarande blött sen natten i Övertänger)

Dagens ortnamn: En bäck full med bulla!

Dagens fajt: Viktor vs Dollyburgare. Viktor kastade in handduken. Inte hänt sen hösten 1993. Riktig högoddsare!

Dagens lyx: Nutella på frukostmackan

Etapp 11: Nordmaling - Umeå

Efter den kontrastfyllda och händelserika gårdagen somnade vi båda två rätt enkelt i stugan som vi hyrde för natten. Eftersom att vi hade tagit Nordmaling istället för Trehörningsjö så hade vi betydligt bättre läge att ta sig norrut, så vi kände att om vi fortsatte mot Vännäs så siktade vi lite väl lågt. Istället har vi styrt kosan mot Umeå, och då får vi dessutom ännu kortare imorgon. Klart å betalt!

Första stoppet efter att vi gett oss av från campingen blev ynka 2,5km därifrån, inne i "centrala" Nordmaling.

Vi anade att det skulle bli ont om tätorter längs vägen mot Umeå, så därför stannade vi och tog varsin kaffe. Dessutom hade Viktor redan hunnit bli hungrig igen, så det passade ju bra med ett stopp!

En kvart senare var vi uppe på sadlarna igen, och med ryggen i vinden och nästan helt plan väg så bara flög kilometrarna förbi. Innan vi visste ordet av hade vi avverkat nästan 3 mil på rekordfart! Hittills hade vi snittat dryga 23km/h. Här tog vi dagens andra stopp, i en liten ort som hette Gräsmyr.

Vi visste dock att vägen snart skulle svänga österut, mot Umeå, och då kanske vi inte skulle vara lika lyckosamma med vinden längre. Mycket riktigt, bara någon kilometer senare fick vi vinden i bröstet istället för i ryggen. Underlaget var dock fortsatt bra, och vädret kunde vi inte klaga på. Någon mil senare gjorde vi dagens tredje stopp, mitt på en äng ungefär 2-3 mil från Umeå.

Strax vände dock vinden igen, och nu hade vi lite sned sidvind. Sista biten in mot Umeå gick riktigt fort, och så fort vi kom in till själva staden så stack vi in på ett Statoil och tog varsin kaffe och muffins (jag vet! Vad hände med kanelbullarna liksom?). Gott!

Vi tog det rätt lugnt efter detta, och letade upp campingen vi skulle spendera natten på. Därefter cyklade vi igenom centrala Umeå och upp till Mariehem där First Camp håller till. Såhär ser vårt högkvarter ut för natten:

På First Camp tog de ordentligt betalt för den här stugan, 590kr och då är det inte ens riktiga sängar! Vi delar på en bäddsoffa. Fortfarande skönare än tält förvisso, men vi har bott i finare stugor för nästan halva priset. Skämmes, First Camp!

Sen vi kom fram till Umeå har vi tagit det rätt lugnt. Vi hade pejlat in en gammal kompis från gymnasietiden som vi skulle möta upp, men han slutade inte jobbet förrän vid 17-snåret. Vi tog en dusch och sen chillaxade vi to the max i stugan. Efteråt gick vi och käkade finpizza och under en dryg timma senare bytte vi idrott från cykling till bowling. Skönt med lite omväxling!

Sammanfattningsvis har dagens etapp gått riktigt bra, inga större motgångar eller besvär. Cyklingen har gått fort, men vi har inte känt oss stressade. Såhär borde alla dagar vara på en cykelsemester!

Dagens etapp i siffror!

Längd: 71km

Tid effektiv cykling: 3h 15min

Medelhastighet: 21,8km/h

Dagens...

Dagens ortnamn: Hallen!

Dagens citat: Har du käkat blängsylta eller? - Eric Hansson

Dagens milstolpe: Umeå! Nu börjar det verkligen kännas som hemma

Dagens ljusglimt: En etapp helt utan missöden, besvär eller olyckor. Första på länge!

Dagens surprise: Viktor ramlade inte något idag!

Dagens ord: Att försmäkta. Eric säger det hela tiden, Viktor blir förvirrad

Dagens anklagelse: Viktor vann bowlingen. Eric tror att det är mygel inblandat

Etapp 10: Själevad - Nordmaling

Det har varit en lång dag idag. En lång dag full av kontraster. I ena stunden har vi legat på backen med uppskrapat knä, och i andra stunden sitter vi inomhus och dricker kaffe och äter gofika. I ena stunden cyklar vi på en dyngsur och spårig grusväg i världens hällregn, och i andra stunden sitter vi nyduschade inomhus och har precis ätit en jättegod restaurangmiddag. I ena stunden har vi en cykel som behöver repareras och vi funderar allvarligt på om vi måste ta bussen till Nordmaling, i andra stunden cyklar vi på en perfekt cykelväg i perfekt cykelväder. Som sagt, fullt av kontraster.

Men, låt oss backa tillbaka bandet litegrann. Under natten har vi vaknat flera gånger av åska och det ihophängande hällregn som föll på stugans tak. Illavarslande! När vi sedan vaknade vid 06:30 i vanlig ordning så visade det sig att det fortfarande regnade ute. Vi sov en stund till, och strax före åtta var vi klarvakna. Det regnade fortfarande! Crap.

Nåväl. Vi drog på regnskydden och regnkläderna och cyklade iväg i regnet. Inget ska stoppa oss! Dagens första uppdrag var att få den trasiga ekern fixad. Det var på bakhjulet den hade gått av, och för att komma åt att ta lös den trasiga ekern och sätta dit en ny måste man plocka ner hela bakhjulets drev. För att göra det behöver man (i alla fall på våra cyklar) ett specialverktyg som vi inte hade med oss. Därför var vi alltså tvungna att hitta en cykelhandlare som hade tid att byta ekern med kort varsel. Dagen innan hade vi ringt runt till ett par olika cykelhandlare för att kanske få en tid samma dag. Det hade vi dock inte lyckats med, men en av dem sa att vi kunde komma in så fort de öppnade idag, Tommys. Tommys låg lite utanför Örnsköldsvik i en liten ort som hette Domsjö, så vi styrde kosan ditåt.

Väl framme efter en knapp mils cykling så knackade vi på, och vi fick veta att cykelkillen var på semester. Hm. Knepigt. De bad oss istället prova på Sjöbloms, som var samma ställe som vi hade köpt ekrar på dagen innan. Vi ringde dit och förklarade situationen, och beskedet de kunde ge var att om vi kom förbi så kunde de kanske fixa det idag. Taget! Sjöbloms ligger inne i centrala Örnsköldsvik, så vi styrde kosan ditåt istället. En halvmil senare var vi framme, och vi fick ett varmt besked vid ankomsten: kom tillbaka om en timme så är det fixat.

Under tiden gick vi och tog en fika i en av (?) galleriorna i Örnsköldsvik. Nu hade klockan hunnit bli 11 ungefär, och vi hade egentligen inte kommit någonstans. Dessutom regnade det fortfarande och vi såg inga tecken på att det skulle avta. Vi började diskutera alternativ fram och tillbaka. Vi diskuterade att stanna en natt till i Örnsköldsvik och börja tidigt nästa dag, och vi diskuterade att ta bussen till Nordmaling och fortsätta därifrån nästkommande dag. Det gick så långt att vi kollade upp när bussen gick, och om man kan ta med cyklarna på bussen. Vi gick till och med ner till Örnsköldsviks resecentrum för att få mer information. Där jobbade dock ingen, så vi fick inga svar. Vi gick tillbaka till Sjöbloms och fick till slut ett gott besked: cykeln var klar! Fantastiskt att de med så kort varsel kunde fixa det. Props till Sjöbloms i Örnsköldsvik! Dessutom var det ofattbart billigt, 150kr! Galet!

Ytterligare en glad nyhet var att regnet hade börjat avta. Vi avfärdade våra tankar på att ta bussen och beslöt oss för att cykla mot Nordmaling istället. Om det är någon som läser det här så minns ni kanske att planen idag inte alls var Nordmaling, och det är helt rätt. Vi upptäckte att om vi tar Nordmaling istället för Trehörningsjö så får vi lite längre idag, men mycket kortare imorgon. Ett lätt val.

Vi fortsatte alltså cykla norrut från Örnsköldsvik i lätt duggregn. Snart kom cykelsemesterns tredje vurpa, och den andra på två dagar. Återigen stod Viktor för underhållningen! Vi skulle upp för en trottoarkant och han hade för snäv vinkel, så det tog till slut tvärstopp. Han hade inte lika tur som igår, och nu blev det högra knäet ganska uppskrapat. Aj. Blod. Vi plåstrade om det lite snabbt och fortsatte sedan.

Vägen norrut från Örnsköldsvik var faktiskt jättebra. Lite bilar, bra underlag och inte alls speciellt kuperat. Det hade dessutom slutat att regna helt. Fru Fortuna log emot oss än en gång! Snart nådde vi Gideå, och vid det här laget hade vi hunnit bli riktigt kaffesugna. Lägligt nog hade hembygdsgården i Gideå öppet, så vi slank in där och fick kaffe med dopp. Dessutom satt det lite trevligt folk där som vi passade på att snacka lite strunt med. Roligt!

Även efter Gideå fortsatte både det trevliga underlaget och det trevliga vädret. Efter ytterligare någon mil senare stannade vi till vid en pytteliten ICA-butik i en pytteliten ort som hette Flärke. Precis då började det regna igen. Attans! Tur i oturen att vi hade stannat vid en ICA-butik dock. Vi tog med oss regnkläderna in och klädde oss där inne. När vi ändå stannade så passade vi på att äta varsin glass och fylla på vattenflaskorna. Gott!

Kort därpå svängde vi på dagens sämsta väg, och kanske till och med cykelsemesterns sämsta. Det var en riktigt spårig och gropig grusväg. Dessutom regnade det ganska mycket vilket inte gjorde saken bättre. Regnet gjorde att det kändes som att cykla i smör, det var riktigt jobbigt. Vi hade förhoppningen att gruset snart skulle förvandlas till asfalt, men inte. Grusvägen var nog nästan 2 mil lång, och det gick inte fort. Dessutom saknar Viktor den bakre stänkskärmen, och ifall det nu är någon som läser det här så kan du nog lista ut vad det betyder. Jajamän. Allt blir sandigt. Allt! Täckt i ett lager av sand/grus.

När grusvägen till slut tog slut, för det gjorde den, så var det raka spåret in till campingen som ligger strax utanför Nordmaling. Självklart slutade det att regna precis när vi kom fram, och nu är det faktiskt riktigt fint väder. Så fort vi kom fram till campingen och hittat fram till stugan så spolade vi av Viktors cykel, och hela Viktor också för den delen. Båda var täckta av ett lager av sand. Sedan hoppade vi i duschen, handtvättade lite kläder, hängde upp dem på tork i ett torkskåp och letade upp campingens restaurang. Nu har vi fått i oss varsitt stort mål mat, ätit lite godis och sitter i detta nu och kollar på Simpsonsfilmen i ett varmt och skönt servicehus samtidigt som vi plitar ner det här blogginlägget. Verkligen en dag full av kontraster!

Dagens etapp i siffror!

Längd: 82,6km

Tid effektiv cykling: 4h 17min

Medelhastighet: 19,2km/h

Dagens...

Dagens ortnamn: Brösta (vi har tyvärr ingen bild på detta!)

Dagens ljusglimt: Alla människor som stöttar oss på vägen, både digitalt via bloggen, Facebook, telefon och SMS, men också alla människor vi möter längs vägen! Utan det skulle vi nog inte orka fortsätta, vi är tacksamma :)

Dagens streak: 2 vurpor på 2 dagar

Dagens milstolpe: Västerbottens län! Grannlänet! Är vi nära eller vad?!

Dagens äntligen: Tvätta! Rena träningskläder, herregud så skönt. Vi har inte direkt luktat som en sommaräng i träningskläderna på sistone

Etapp 9: Kramfors - Själevad

Dagens etapp började där den förra slutade. Kramfors. I vanlig ordning steg vi upp strax efter 06:30 (lite måste man ju få snooza?), käkade frukost och hoppade upp på sadlarna. Vi styrde kosan nordvästerut längs väg 90 i cirka 2 mil tills vi kom fram till en ort vid namn Bollstabruk. Där tog vi av österut, och strax därpå gjorde vi dagens första stopp i en liten, liten ort som hette Nyland. I vanlig ordning tog vi varsin kaffe med kanelbulle. Smaskens! Så långt hade allt gått bra, vi hade avverkat lite drygt 2 mil, det var fint väder och vi hade vinden i ryggen. De 2 milen vi hade i benen kändes knappt alls.

Kort efter Nyland passerades en till milstolpe: nu är vi norr om Ångermanälven. Feels good!

Direkt efter bron (notera svanen på den andra bilden!) svängde vi av västerut igen, och följde Ångermanälven i någon mil tills vi kom fram till en ännu mindre ort, en ort som hette Undrom. Där fanns Handlarn, så där passade vi på att köpa lite mer mat. Bröd, bananer, pålägg och ananaskonserv som vi tänkte lyxa till det med någon dag framöver.

I Undrom styrde vi återigen kosan österut en liten bit innan vi svängde höger ut på väg 335 som vi sedan skulle följa hela vägen till dagens slutdestination. Hittills hade allt gått nästan för bra för att vara sant. Vi hade avverkat ungefär 4 mil med en snittfart på ofattbara 22km/h, och vi var båda ovanligt pigga i benen.

Sa jag för bra för att vara sant? Det var det. I nästan samma ögonblick som cykeldäcken nuddade vid asfalten på väg 335 så slutade fru fortuna att le mot oss. Helvetets portar öppnade sig, ut tittade Belsebub och Höga Kusten visade sitt rätta jag. Allt detta samtidigt som någon öppnade Pandoras ask och släppte lös alla möjliga och omöjliga flygfän som finns. Det finns inte ord för att beskriva den ilska, förtvivlan och panik vi har känt under dagens cykling, men låt oss försöka.

Väg 335 - the highway to hell - kan egentligen beskrivas med några få enkla ord: backigt, blåsigt, insekter. Lägg till en varm sommardag, när svetten dryper och det är flera mil till närmsta vattenhål. Alla dessa saker kombinerade betyder att medans man cyklar i en uppförsbacke som kan mäta sig med Himalaya (vilket är jobbigt i sig), så har man tack vare den svaga medvinden inget luftmotstånd. Det betyder att man inte får den svalka som man normalt sett får av vinden när man cyklar, men det betyder även att alla världens insekter med lätthet kan flyga precis framför näsan på dig. Det är ett problem om man, som vi, är livrädda för flygande insekter av större modell. Panikångest är nog ordet vi letar efter här. I en uppförsbacke är det jättejobbigt att cykla ifrån flygande insekter, och eftersom vi cyklade längs the highway to hell - väg 335 - så fanns det gott om uppförsbackar. Och det var både jobbigt och traumatiskt för oss.

Längs väg 335 var det även ovanligt dåligt med civilisation. De första 3-4 milen såg vi inte ens till ett enda hus. Inte så konstigt egentligen, för vem fan vill bo där på ren svenska? Vi kunde alltså inte stanna till på ett fik eller fylla på vatten på vägen. Tråkigt. Jag tror dock att vi lyckades hitta den enda relativt insektsfria platsen längs hela väg 335 när vi väl stannade till och åt en snabblunch. Då var livet faktiskt rätt bra igen.

Hur som helst, nog med whinande för idag. Ja, vi har haft det jävligt idag, men det är ju samtidigt ganska självvalt. Till slut närmade vi oss civilisationen igen, och bara någon mil från Själevad hittade vi slutligen ett cafe längs vägen. Kaffe, fikabröd och en kall Fanta satt alldeles förträffligt efter många timmar i solen. På väg därifrån kom semesterns andra SPD-vurpa, och återigen var det Viktor som stod för underhållningen. Det gick dock förhållandevis bra för mig (inget blodvite), men inte för cykeln skulle det visa sig. 

Eric märkte snart att mitt bakhjul wobblade en del, och när vi sedan stannade och tittade efter så visade det sig att en eker hade gått av. Nåja, vi cyklade vidare till campingen.

Väl framme så började vi googla efter cykelhandlare i Örnsköldsvik. Planen var att vi skulle köpa en eker och själv byta ut den. Hur svårt kan det vara? Jag cyklade den knappa milen in till stan och tillbaka för att få tag på en reserveker. Väl tillbaka på campingen så visade det sig vara mycket svårare än vi hade förväntat oss att plocka isär bakhjulet för att komma åt att byta ekern. Nu ska vi sova på saken ifall vi ska ta cykeln till en verkstad imorgon som kan göra klart jobbet åt oss, eller ifall vi ska cykla på utan en eker.

Nu börjar vi närma oss slutet på det här maratoninlägget, hoppas nån orkar läsa allt det här! Det är egentligen bara en sak till vi vill nämna innan vi avrundar. När vi höll på att försöka byta ekern så kom det fram två nyfikna herrar som visade sig vara engelsmän. De hjälpte till så gott de kunde med lite tips och råd, och de var allmänt trevliga. Vi pratade lite med dem, och de bjöd över oss på lite kall dryck till deras husbilar. Vi satte ihop cykeln igen och gick över dit. Det visade sig att en av dem var gift med en svensk kvinna, och nu var de på husbilssemester i Norden. Mycket, mycket trevliga!

Dagens etapp i siffror!

Längd: 94,3km (plus 18km för Viktor som cyklade och köpte eker!)

Tid effektiv cykling: 4h 33min

Medelhastighet: 20,7km/h

Dagens...

Dagens Happy Meal: Nu var det Erics tur att käka en tartar-fluga!

Dagens ortnamn:

Dagens kortaste ortnamn:

Dagens ord: @&#}#*^[%! (censurerat, for your convenience)

Dagens hatobjekt: Väg 335. Ingen tvekan.

Dagens milstolpar: Ångermanälven, och två kommungränser. Först Sollefteå och sedan Örnsköldsvik. Huzza!